×

Vad vill du söka på?

skriv sökord och tryck ENTER



Tittut ger glädje och stöd

Publicerad: 12-Dec-2018
Lilla Freja 19 månader med rosett i håret

En kravlös plats för att hänga, prata, dela glädje och sorg. För Klara och Kristian Beijer, föräldrar till Freja, 19 månader, är spädbarnsverksamheten Tittut en plats där man bara kan vara.

Text & foto: Anna Pella

 

Freja sträcker nöjt på huvudet och ler när pappa Kristian Beijer hjälper henne till rätta i gåstolen. Ortoserna är lite hala undertill och gåstolen är av äldre modell, men det verkar inte spela någon roll idag. Det går inte att ta miste på hur nöjd Freja är när hon på egen hand håller sig upprätt och kan ta in sin omvärld.

Kanske är denna förmiddag ett av familjen Beijers sista besök här på spädbarns verksamheten Tittut, eftersom Freja nyligen börjat på specialförskola och båda hennes föräldrar har börjat arbeta igen. Livet har börjat falla på plats efter den mycket turbulenta period som började när Freja föddes.

Efter en lång och omfattande syrebrist i samband med förlossningen, konstaterade läkarna att Freja fått omfattande hjärnskador och kanske inte skulle överleva. Sex ovissa dygn i respirator följde innan Freja klarade att andas på egen hand. Efter närmare fyra veckor kunde familjen lämna sjukhuset, utan att veta någonting om framtiden.

Den första tiden beskriver föräldrarna som extremt tuff. Freja var otröstlig, sov knappt, åt dåligt och kräktes ofta. Att ta sig någonstans var ett jätteprojekt och det var svårt att över huvud taget lämna lägenheten i Fredhäll på Kungsholmen i Stockholm.

Mamma Klara och pappa Kristian fick höra talas om spädbarnsverksamheten Tittut, men att ta sig den förhållandevis korta biten till Södermalm där verksamheten då var belägen, kändes övermäktigt. Därför kom Anita Gyllenstein, psykolog och psykoterapeut, och Agneta Strömstedt, specialpedagog, hem till familjen och berättade om verksamheten.

Sedan Freja var knappt tre månader har familjen, med undantag för de gånger de har varit på olika behandlingar för Frejas cp-skada, kommit till Tittut varannan onsdag. Där har de träffat andra föräldrar som också fått barn med hjärnskada eller sällsynt diagnos.

Verksamheten har nyligen flyttat in i nya lokaler på Sabbatsbergs sjukhus vid Odenplan i Stockholm. Längs den ena väggen står hyllor fyllda med färgglada, tutande, blinkade, prasslande leksaker. På golven ligger kuddar och madrasser. Bordet är uppdukat med hembakat grovt bröd, smör, marmelad, lagrad ost, kaffe och te till självkostnadspris. I sofforna sitter några föräldrar och småpratar tillsammans med Agneta och Anita. Boris, sex månader, halvsitter i sin mammas famn och blir matad med mosad banan, medan Thea, 14 månader ligger i babygymmet på madrassen med pappa Gustav alldeles intill. Det har blivit dags för Freja att komma upp ur gåstolen och sitta i pappa Kristians famn medan mamma Klara dricker en kopp kaffe.

Under tre timmar varannan vecka träffas den här gruppen. Boris och hans mamma Lina är här för första gången idag men samtalet kommer igång direkt i alla fall. Det visar sig att Boris, likt Freja, fått en syrebrist i samband med förlossningen, och att familjerna delar många erfarenheter.

Efter en stund är det sångsamling, och familjerna samlas på en vit stickad filt som ligger över en stor mörkblå madrass på golvet. Anita tar fram tamburinen som skickas runt. ”Och så skickar vi trumman till Freja, och Freja spelar och sjunger så här, god dag, god dag, hur mår du idag, hoppas du mår bra.”

Sedan är det dags för var och en att välja en sång, genom att plocka något ur en tygpåse. När Lina hjälper Boris att stoppa ned handen kommer en snigel fram,och alla sjunger och tecknar Lilla snigel. När det blir Theas tur får hon med pappa Gustavs hjälp fram en uggla, och alla sjunger Jag är ett träd, jag är ett träd, det bor en uggla i mig. Freja väljer krokodilen och så blir det Nyss så träffa jag en krokodil… Sedan undrar Anita om någon har en önskesång? Solen! säger flera föräldrar i kör.

Solen solen är gul, den är rund som ett hjul.
Solen solen är gul, den är rund som ett hjul.
På morgonen stiger solen upp och på kvällen sjunker
den ned.

På morgonen stiger solen upp och på kvällen sjunker den ned. Sångstunden avslutas med att alla barn får lägga
sig på filten medan föräldrarna håller i en blå, genomskinlig sjal, som ska föreställa ett hav. Stor våg liten våg. Vattnet går i vågor. Därefter följer en ljudsång, fingertoppar blir regn mot filten och handflator blir åska.

Efter sångstunden somnar Freja utmattad i mammas knä. Samtalet fortsätter, nu på filten, och hoppar mellan konduktiv pedagogik, tankar om personlig assistans och framtiden. Och hur svårt det är att förstå att en hjärnskada kan orsaka förstoppning, som i sin tur påverkar matlusten och sömnen så mycket. För någon har det blivit dags att gå, någon annan värmer en nappflaska.

Kristian, Klara och Freja dröjer kvar en stund.
– När Freja föddes kände man sig så ensam, och funderade på varför detta drabbade oss. Det var svårt att prata med kompisar om Freja, det var många som fick barn samtidigt, det var och är skitjobbigt. Tittut blev räddningen för oss. Man längtade till nästa gång, två veckor emellan kändes långt, säger Kristian.

Klara nickar instämmande och fortsätter:
– Det blev något vi klamrade oss fast vid, inget fick komma emellan. Samtalen rör sig mellan högt och lågt, allt är ok. Alla här har gått igenom trauman, även om det är olika är det också många erfarenheter som är lika. Jag har haft en enorm ilska och sorg som har behövt komma ut, och att få dela sin historia, berätta om svåra besked för någon annan som vet hur det känns, har varit så befriande.

Klara är även med i en del föräldragrupper på nätet, men säger att Tittut fyller en annan funktion.
– Man får en särskild gemenskap med familjerna här. När man träffas på riktigt så blir det en djupare kontakt, det är stor skillnad. Det är så kravlöst, inga andra regler än att det är tre timmar den och den dagen. Vi fikar lite, sjunger lite, och Anita och Agneta låter samtalen komma och stöttar oss när det behövs.

Klara berättar att hennes mamma, som är psykoterapeut, efter ett besök på Tittut sa ”Å, vad härligt att se att de jobbar på det gamla goda sättet”.

Kristian tycker att tiden på Tittut gett honom bättre självförtroende i sin papparoll. Det varit en form av terapi att få prata om det som hänt, något som annars kanske legat kvar obehandlat. Det kan vara så svårt att prata om det med vänner och kollegor som inte har liknande erfarenheter.

– När en kollega eller kompis frågar hur går det hemma, så vet man inte riktigt vad man ska säga. Om jag säger att vi haft en ”dålig natt” vet de andra här vad vi menar, men det är svårt för ens kollegor eller kompisar att förstå, och det är för krävande att förklara på djupet.

De tror att tiden på Tittut har gjort dem mer redo för sin ”nya” vardag. Klara säger att det för henne varit ett sätt att träna sig att komma hemifrån och vara bland folk.
– Tittut har gjort oss mer trygga i vår föräldraroll. Jag minns att jag önskade att kunna gå på café eller bara en promenad, men kände mig låst av Frejas kräkningar och att vi inte kunde trösta henne, det var svårt med alla blickar. På Tittut kan man känna sig normal för en stund. Här kan man bara vara.

Läs mer om spädbarnsverksamheten Tittut på habilitering.se

Artikeln är en del i temat Föräldrastöd i Rörelse nr. 6. I vårt digitala tidningsarkiv kan du läsa hela numret.