×

Vad vill du söka på?

skriv sökord och tryck ENTER



Lyssna på oss!

Publicerad: 18-Okt-2018
Kompisarna Bea Lindholm och Nicola St Clair Maitland i rullstolar vid Liljeholmens centrum

Prata inte över huvudet på oss. Förstå att vi vill vara med på gympan, inte sitta på bänken. Kompisarna Nicola och Bea vet vad de vill. Men det är inte alltid omgivningen förstår och lyssnar.

Text: Anna-Karin Hallonsten Foto: Denny Lorentzen

 

Hånad, mobbad och sparkad på. Så beskriver Nicola St Clair Maitland vissa dagar när hon gick i trean, på lågstadiet.

– Det var fullständigt vidrigt. Ingen i skolan reagerade och barnen fick inte ens en ordentlig tillsägning. Och mamma och pappa fick inte veta något förrän jag själv berättade om vad som hänt. Sedan fick de själva ta initiativ till ett möte. Borde det inte ha varit skolans ansvar att meddela mina föräldrar vad som pågick? säger hon.

Nu går hon i nian på en internationell högstadieskola och trivs förhållandevis bra. Hennes vän Bea Lindholm går i åttan på en annan skola och de har känt varandra så länge de kan minnas.

Nicola St Clair Maitlands föräldrar har aldrig tvekat att ge henne utmaningar, betonar hon. För hennes del har det mest handlat om klasskamrater som tror att hon blir särbehandlad på grund av sin funktionsnedsättning.

– Många tror att det är anledningen till att mina betyg är så bra. Flera gånger har jag blivit tillfrågad om jag får ”speciella betyg”. Och jag kan ju inte veta om jag har fått högre betyg för att lärarna tycker synd om mig. Det enda jag vet är att jag anstränger mig minst lika mycket som alla andra. Men hon ger också ett väldigt konkret exempel på låga förväntningar. På gymnastiken har hon vid ett flertal tillfällen varit med om att lärare säger: ”Du kan sitta på bänken, du får högt betyg ändå”.

– Jag tror att många tänker att det underlättar för mig. Men jag vill delta! Oavsett om jag får ett dåligt betyg eller inte. Jag älskar att röra på mig.

Många barn med funktionsnedsättning upplever att vuxna talar över deras huvud, vilket är något Nicola St Clair Maitland har varit med om åtskilliga gånger.

Jag möts ofta av människor som vänder sig till mina föräldrar eller annat sällskap och frågar om jag kan gå, resa mig eller om jag har ont någonstans. Sedan understryker hon att hon är medveten om att ingen vill henne illa, att det snarare handlar om omvärldens fördomar. Och att många verkar tro att en fysisk funktionsnedsättning alltid medför en psykisk funktionsnedsättning

– Men framförallt känner jag att jag inte alltid får chansen att framföra hur jag är som person. För det redan finns en färdigmålad bild, och det är en bild som jag inte alltid kan identifiera mig med.

Bea Lindholm nickar instämmande:
– Fast för mig är det mer en känsla. Jag tycker att det är svårt att sätta ord på.

Hon tycker att samhället borde vara med tillgängligt. Även när det gäller rätten till fritid och att röra sig fritt ute på stan. För det är också en rättighet.

– Jag sitter mest på mitt rum. Jag åker inte kommunalt. Jag kan inte göra det själv och är rädd för att komma vilse, men jag skulle gärna vilja.

Nicola St Clair Maitland förklarar att hon har utvecklat egna strategier för att omvärlden ska ta henne på allvar. Men att det kan vara ganska krävande.

När jag var yngre så försökte jag hela tiden att vara mognare än jag var och det är väl något som hållit i sig. Jag känner fortfarande att jag vill bevisa att jag kan mer än vad folk tror för att bli hörd och tagen på allvar. Jag är inte bara någon som sitter i rullstol. Jag är en individ och en kvinna precis som alla andra, fast lite annorlunda.

 

Artikeln är en del i temat om diskriminering i Rörelse nr. 5. Du hittar webbtidningen här.