×

Vad vill du söka på?

skriv sökord och tryck ENTER



Lovisa fångar framtiden

Publicerad: 11-feb-2020

Landets högskolor och universitet har skyldighet att se till att studiemiljön är tillgänglig och inte diskriminerar studenter med funktionsnedsättning. Satsningarna på mångfald och inkludering är många. Möt studenter som vet hur det funkar i praktiken.

Text: Margaretha Holmqvist Foto: Johan Gunséus

 

Sista­minuten­förberedelser brukar vara det som gäller för nyblivna studenter. När antagningsbeskedet väl kommer gäller det att snabbt hitta bostad och ordna annat praktiskt. För Lovisa Wiklund som är rullstolsburen var förutsättningarna annorlunda. Visserligen visste hon tidigt att hon ville plugga till socionom och då i Umeå. På det sättet var vägen utstakad.

– Socionom har jag nog alltid tänkt och det fick jag nog ”insålt” från barndomen eftersom min mamma är socionom, och min syster också, säger Lovisa som inte ångrar sitt val. Hon framhåller att socionomutbildningen ger en bredd och håller dörren öppen till många olika yrken inom socialt arbete.

Lovisa har en cp­-skada och använder rullstolen som transportmedel. Men det är främst en begränsad rörlighet i händer och armar som gör att hon behöver hjälp med sin dagliga livsföring. I hemstaden Luleå bodde hon hemma hos föräldrarna och hade då bara assistans i begränsad omfattning. Att flytta till en annan ort krävde assistans i princip all vaken tid och hon behövde noggrann planering av sitt boende.

– När jag började tänka på att studera saknade jag information hur jag skulle gå tillväga rent praktiskt. Men jag förstod att det skulle krävas en del framförhållning. Om jag inte hade fått assistans hade jag inte kunnat studera i Umeå och jag hade inte kunnat flytta hemifrån, så är det.

Lovisa började sin utbildning i augusti 2016 när hon precis fyllt 20 år. Hon satte igång med förberedelserna inför en flytt till Umeå redan i februari 2015. En målmedveten satsning som gav bra utdelning. I mellantiden mellan studenten och universitetet passade på hon också på att läsa några fristående kurser för att få en känsla för studier på högskolenivå.

– Det behövdes mycket planering och jag tog kontakt med universitetets samordnare för studenter med funktionsnedsättningar. Men hur ordnar man allt det på den korta tid som brukar finnas mellan att antagningsbeskedet kommer och att studierna börjar? Knäckfrågan löstes när Lovisa fick klart för sig att det var möjligt att begära anstånd med studierna. Alltså sökte hon och kom in redan hösten 2015 och fick sedan anstånd i ett år. På det sättet hade hon tid att ordna allt praktiskt och den tiden behövdes.

Lovisa berättar lugnt och metodiskt om alla förberedelser och kontakter inför studiestarten. Som person gillar hon planering och struktur och är bra på det. Det kan låta som att allt gick på räls. Men allt var förstås inte enkelt, betonar hon så här i efterhand. Det är något hon påminns om när hon inför intervjun ser tillbaka och går igenom gamla mail och papper.

– Jag tänker sällan på min funktionsnedsättning men under den här tiden kunde jag fundera över hur det skulle vara att inte behöva göra allt det där.

Snart 24-åriga Lovisa Wiklund kommer från Luleå . Hon har studerat till socionom vid Umeå universitet där studiemiljön för det mesta är öppen och inbjudande.

 

Lovisa beskriver en lång och väldigt påfrestande process mot kommunen för att få rätt till de assistanstimmar hon har behov av. Att behöva argumentera för sin rätt att få leva ett självständigt liv som andra studenter i en ny stad tog på krafterna.

–Jag kände en stor maktlöshet och förtvivlan över att handläggare bedömde min rätt till assistans på ett annat sätt än vad jag själv gjorde. Att de inte tog hänsyn till viktiga behov, rutiner och sysslor i min vardag.

Lovisa har fått kämpa för sin rätt att umgås med vänner och ha möjlighet till spontanitet när det kommer till studier och fritid. Att hon lyckades, och fick assistans på dagtid gjorde att åren i Umeå
blivit så bra. Studentlivet har inneburit hårt arbete och nya vänner och ett annorlunda, mer socialt liv än när hon bodde hemma hos föräldrarna.

–Det har öppnat sig en helt ny värld, att kunna leva ut sitt liv mer än tidigare. Jag har tagit mig ur boet och vuxit mycket av det!

Starten på studierna är alltid viktig och för Lovisa blev insparken, ”nollningen” en bra grej som gjorde att hon snabbt fick vänner bland kurskamraterna. Innan insparken tog hon reda på vilka aktiviteter som planerades för att hon skulle kunna delta fullt ut. Hon kämpade och argumenterade hårt med kommunen för att få tillfälligt utökad assistans för att kunna vara med på alla aktiviteter. Att hon vann den fighten fick stor betydelse.

– Utan de extra timmarna skulle jag inte ha haft möjlighet att delta och jag skulle troligtvis inte ha kommit in i klassen så bra som jag gjorde. Tack vare utökningen kunde jag delta i insparken tillsammans med mina klasskamrater och det resulterade i en fortsatt väldigt rolig studietid.

Lovisa förstod att ett vanligt studentrum inte skulle fungera för den som har assistans. Även på den punkten blev universitetet ett bra stöd Hon stod i kö för studentlägenhet och fick förtur med hjälp från universitetet och med läkarintyg. Allt underlättades också av att hon fick tillgång till lägenheten redan i juni och kunde med hjälp av sin familj flytta in i lugn och ro. När det var dags att börja plugga var det praktiska ordnat och kunde hon koncentrera sig på studier.


“Det kommer ofta över mig en känsla av tacksamhet. Tacksamhet över att ha haft möjlighet att flytta hemifrån, till en ny stad, ifrån mina föräldrar som länge var dom som tillgodosedde mitt hjälpbehov. Tacksamhet över att snart ha en socionomexamen. Tacksamhet över att kunna umgås med mina vänner. Tacksamhet över att spontant kunna bestämma mig för att fara en sväng ner på stan… Summan av kardemumman – tacksamhet för möjligheten att få leva. Och allt detta tack vare den personliga assistansen!

Jag är rädd för vad framtiden kan komma att innebära för individer i behov av personlig assistans. Rädd för att inte få den assistans jag är i behov av. Den assistans jag har rätt till och som krävs för att jag ska kunna leva det liv jag vill leva. Jag känner mig ofta tacksam. Men jag kommer inte vara tacksam och nöja mig med att överleva. För jag vill inte bara överleva – jag vill också leva!”

Lovisa Wiklund


Tillgängligheten i universitetets lokaler är för det mesta bra, med undantag för vissa sluttande ”aulaliknande” föreläsningssalar som har speciella platser för rullstolsburna och där har Lovisa hamnat långt från sina studiekamrater. En klar nackdel vid diskussioner i ”bikupor.”

Miljön på universitetet beskriver hon som öppen och utan fördomar. När hon är ute på krogen med vännerna händer det däremot att andra gäster blir överdrivet vänliga.

–När någon som inte känner mig kommer fram och säger att ”jag måste säga att du verkar vara en så härlig person” kan jag undra vad dom grundar det på. Det dom ser är någon i rullstol som precis som alla andra har kul tillsammans med sina vänner.

Men ”alla andra” får ju inte den kommentaren. Lovisa är när du läser det här klar med socionomstudierna och fick sin examen den 16 januari. Hon blir kvar i Umeå ett tag till för att eventuellt ta en magisterexamen till hösten. Efter det är planen att arbeta som socionom i Luleå, gärna med inriktning på funktionshinderfrågor.

En flytt innebär att vissa saker börjar om igen, med en ny förberedelseprocess… Lovisa beskriver en stress över vad ett nytt beslut om assistans kan innebära och om hon kan fortsätta leva ett självständigt liv.

– Ny kommun, nytt beslut… det är klart att det finns en oro. Den finns där, trots att jag är väldigt tillfreds med mig själv och mitt liv och att det i det stora hela gått bra för mig. Det är en negativ del av min verklighet som är ständigt närvarande.

Hon avslutar:
– Att någon annan ska besluta över ens liv skapar en osäkerhet och stress som jag och många andra nog kommer få leva med resten av livet. Om jag exempelvis vill resa, börja jobba eller skaffa familj tvingas jag gång på gång acceptera att bli granskad och bedömd av någon utomstående som sedan ska besluta om min rätt till fler assistanstimmar.