×

Vad vill du söka på?

skriv sökord och tryck ENTER



Historia

 

affisch vingar            Debatt i Rörelse 1979red           cpnytt

Mycket har hänt sedan RBU bildades 1955 och RBU:s historia är också modern samhällshistoria. På 1950-talet stod de flesta föräldrar ensamma i sin kamp för barnens villkor. Många råddes av läkare att lämna bort sitt barn och  låta det växa upp på institution, långt från föräldrar och syskon. Då var barn och ungdomar med rörelsehinder en osynlig grupp som inte ens hade skolplikt. Nu är det självklart att alla barn ska gå i skolan. Då hölls barnets brister fram, i dag talar vi om barns resurser och möjligheter. Då var institution det vanligaste boendet för barn med funktionsnedsättning, idag växer de allra flesta barn upp hemma hos sin familj.

I början av 1950-talet när föräldrar började organisera sig i föreningar, hade läkare och sjukgymnaster samtidigt börjat intressera sig för CP-skadade barns situation, och så småningom även för barn med andra diagnoser. Den främsta uppgiften för föreningarna var att stötta föräldrar, men också vara en länk mellan läkare, sjukgymnaster och föräldrar. Ofta arrangerades föreläsningar där medicinsk personal av olika slag deltog.

Behoven som fanns 1955 har egentligen inte förändrats. Att synliggöra barnens behov av stöd, habilitering och utbildning är lika viktigt idag som det var då. Den stora skillnaden är att då var det föreningarna som många gånger tog saker i egna händer – fanns det inte en förskola så samlade man in medel och startade en. Fanns det inte tillgång till habilitering, ja, då drog en eller flera föreningar igång verksamheten. Ofta arbetade förbundet och föreningarna tillsammans med framsynta läkare och sjukgymnaster när verksamheterna skapades.

Idag består RBU av 37 region- och lokalföreningar och har cirka 11 000 medlemmar. Allt arbete i de regionala och lokala föreningarna sker ideellt, vilket det alltid har gjort.  RBU präglas av de tre benen gemenskap, kunskap och intressepolitiskt påverkansarbete. Fortfarande, trots konventioner och lagstiftning, har inte barn och unga med rörelsehinder och deras familjer samma möjligheter som andra medborgare. Till viss del handlar det om okunskap, ofta parad med ekonomiska sparbeting. Vi har alltså fortsatt mycket att göra.